Kakbak...

... lär det kunna bli. Idag följer "Småkakor" med Aftonbladet. Jag har införskaffat mig ett gratisexemplar (det är dem för alla som köper Aftonbladet idag). Anledningen till att jag skaffade mig exemplaret är i första hand för att alla bilder i denna bokserie är plåtat av Katja, min barndomskompis. Hon har jobbat hårt för detta, inte bara under denna höst, utan i många år.

Jag stämmer in.

Äntligen.

Och stort GRATTIS.

Bild lånad av Katja Kristoferson.

Dags att kamma till mig...

... och göra dagens stora kraftansträngning.

Utkast av uppsatsen ska mailas till professorn under dagen. På måndag ska jag träffa honom igen. bild lånad från tradera.se

Jag tror på mig själv.

Det börjar dra ihop sig mot slutet på utbildningen. Jag har snart varit tjänstledig i 3 år och ibland längtar jag ut i arbete och ut på någon skola så jag skulle kunna anmäla mig frivilligt till vad som helst bara jag får vara i skolans värld. Nästa stund får jag en klump i magen och inser att sötebrödsdagarna med sovmorgon, lunch var jag vill och när jag vill, förmågan att rå om min egen tid och friheten med allt detta snart är slut. När klumpen infinner sig får jag nästan en känsla av att jag gått och blivit arbetsskygg. Vilket egentligen inte alls stämmer in på mig. Jag tror inte att människor i min närhet, som verkligen känner mig, skulle benämna mig som arbetsskygg.

I torsdags besökte jag och två klasskompisar vår kommande handledare för uppsatsskrivandet som snart ska till. När jag gick därifrån flög jag på moln. Jag har i över ett år bollat ett hundratal uppsatsämnen, men jag tror (observera att jag vill gardera mig) att jag vet vilken inriktning jag kommer ha på uppsatsen.

Jag har en tro på mig själv om att ro detta i land. Det kan irritera mig enormt att våra lärare på universitetet inte tycks tro det. De människor som har snickrat ihop kursen är inte de som håller i den, delat ansvar verkar ju betyda att ingen behöver ta ansvar. De som möter oss i kurserna i höst pratar om magsår, förstörd jul, matstörningar och andra problem. De har redan berättat att det ligger extra tider för oss att gå upp på. Att vi inte ska tappa bort oss själva i kampen med att hinna med deadline. Att vi inte ska räkna med att kunna plocka ut vår examen när kursen tar slut. Det känns sådär att ingen av de som jag ser som ansvariga tycks tro på projektet vi ska in i. Men som sagt, jag har en tro på mig själv.

ÄNTLIGEN!

Vissa saker för bara ångest med sig. Tur att jag skrev att jag undvek ordet aldrig i samband med bloggskrivande och inlämnande av uppgift. Det skulle nämligen inte varit ett endaste ord i denna blogg sen det inlägget i så fall.

Uppgiften är inmailad precis. I denna stund. 07.36 ska klockan stå på. Jag tänker flyga upp ur sängen samtidigt som Fuglesang flyger upp i rymden. Jag önskar honom en härlig resa.

Nej, det är ingen Bellmanhistoria.

Schweiz - Ryssland - Finland kom etta, tvåa och trea på Orienterings-VM i Ungern i fredags. För icke insatta så säger detta ingenting. Men för insatta ser det märkligt ut. Det var inget av de lag som såg ut att ligga i topp inför den avslutande sträckan.

Topplagen var upptagna av andra saker. Martin Johansson, den svenske deltagaren på den avslutande sträckan, hade guldläge. Sprang och av någon outgrundlig anledning föll han och fick in en gren i låret. Fransmannen, norrmannen och tjecken avbröt sitt jagande av guldmedaljen och kom till undsättning. Den fransman som vid förra VM var tvungen att avbryta då han fått en allergichock efter ett getingstick.

Bild lånad från www.orientering.se

Vilka förebilder. Jag hoppas verkligen att de får all uppmärksamhet de förtjänar.
Fair play, kamratanda och genuin omtanke. Heja mänskligheten!

Läs mer om händelsen här och här.

Never too late to shine

En tjej som jag studerade med hösten 2007 är med i videon nedan och det var så jag kom över denna youtubefil. Låten är bra och budskapet är klockrent, vilket gör att jag gärna delar med mig av detta till er. Det är aldrig för sent att prova och lära sig nya saker. :-)

"This video takes you into the world of Robert Taylor Jr and his passions for the arts. This video is to also remind people that it's not too late to learn what you want to learn (whether it's performing, educating, or being educated. Life is too short to say 'i can't'. So, 'yes you can'. Go head and get it!"

Kreativt tänkande

Trots att jag har skickat denna lilla berättelse till flera av er som läser min blogg, kan jag inte låta bli att lägga in här.

En gammal man bor ensam på en gård. Han skriver till sin enda
son, Petter, som avtjänar ett fängelsestraff.

Min käre son Petter!
Jag mår inte så bra nu för tiden. Jag orkar nog inte sätta potatis i år.
Jag börjar att bli för gammal för att vända potatislandet med
spade, även om det inte är så stort. Jag önskar att du var här.
Du skulle ha ordnat det där på ett kick.
Hälsningar
Pappa

En dryg vecka senare får bonden detta svar:

Kära pappa!
Du får på inga villkor gräva i potatislandet, för det var där jag
grävde ner liken.
Hälsningar
Petter

Nästa morgon väller det in poliser och kriminalare mm på gården.
De gräver upp hela landet men finner inte några lik eller benrester!
De ber bonden om ursäkt och drar iväg.

Några dagar senare mottar bonden ett nytt brev från sin son:

Kära pappa,
Nu kan du sätta potatisen i jorden.
Det var det bästa jag kunde åstadkomma här inifrån.
Hälsningar
Petter

Sonen måste ha haft en väldigt bra matematiklärare som lärt honom att tänka kreativt, problembaserat och dra logiska slutsatser...

Regnet smattrar...

... på plåttaket utanför och jag sitter och inväntar examinationsfén som jag tror snart ska dyka in här och se till att det kommer att rassla ned bokstäver på worddokumentet.

Trots att det är otroligt intressant så är det så trögt att få ned allt på papper. När det ska kopplas till den vetenskapliga texten och alla dokument som styr över oss som arbetar med barn och ungdomar i skolan.

Jag sitter med olika bedömningsmatriser framför mig och ska analysera om någon annan varit bättre att använda än den jag faktiskt använde på min fältstudie. Förhoppningsvis kommer fén snart... hon behövs här nu.

Däckbytet...

... har äntligen blivit av.

Jag har haft de där sommardäcken i bagaget i säkert en månad och de har gnagt i mitt samvete. Dessutom är jag uppfostrad i någon anda av:
"det du kan göra själv, gör du själv"
så jag har förkastat alla tankar och idéer om att lämna in för däckbyte.

Jag lyckades låna ett fälgkors men domkraften har jag gått bet på, folk byter helt enkelt inte sina däck själva. De lämnar in och har bilens domkraft för punktering. Min egen domkraft för sådana ändamål känns inte relevant att använda för fyra däck i ett svep.

Hur som helst... nu har jag sett den där skylten varje dag i några veckor. Däckbyte 200 kr. Jag åkte dit. Nu är det gjort. Och de har däckhotell. Nu är däcken där. Någonstans känns det jätteskönt.
Jag måste inte göra allt jag kan, själv.
Försöker jag intala mig. I alla fall.

Jag antar att min bror säger att det är bra att jag lämnat in, de på däckverkstaden behöver ju också jobb. Medan min pappa tycker att jag slängt pengar i sjön.

James Bond igen...

... eller när skulle man annars ha användning för denna slips? Det är bara att konstatera att den personliga integriteten blir alltmer utsuddad. Det filmas överallt i dagens samhälle, för både privat och professionellt bruk. Storebror ser dig överallt... och du vet aldrig i vems händer just sekvensen där du blev smygfilmad kommer att hamna. Du måste alltså ständigt hålla dig i skinnet, överallt och hela tiden. Tänka dig för vad du säger. Det du säger kan med någons goda minne bli förvrängt och instoppad i en helt annan situation.

Kanske är jag paranoid. Men detta är vardagen för alla offentliga personer. Och dit hör ju jag när jag bloggar. Och dit hör jag även när jag undervisar. Och när jag skriver examinationer. Och dit hör jag ju faktiskt eftersom jag existerar på jorden. Dit hör vi allesamman.

Benjamin Franklin (1706-1790) ska ha sagt några bevingade ord som jag tycker passar in:

"Skriv i sand de orättfärdigheter du utsätts för -
mejsla i sten de välgärningar som vederfars dig".

Glöm inte att det du skriver i en blogg är som att rista i sten...

Betygshets..

... har aldrig varit min grej. Men jag kan inte förneka att jag blir glad och stolt när jag faktiskt har presterat och dessutom får det där lilla extra betyget.

Ja, det blev ett bra betyg på förra delkursen. :-)

B för er som förstår er på nya betygssystemet.

Sitter på Kungliga biblioteket efter en heldag med föreläsningar. Nu står Anki och väntar... vi ska ut och dricka ett glas vin i vårsolen. Hon drog hit mig, hon har pluggat här idag.

Prestationer...

... är något som imponerar på mig.

Samtidigt så måste jag erkänna att jag inte imponeras av prestationer som genomförs för att värna om sitt eget ego. Det kan vara vansinnigt svårt att se skillnad på olika syften med prestationer.

Vad är egentligen en prestation? För mig så handlar det om att sätta upp ett mål och nå målet, att faktiskt genomföra något som kan visa på ett resultat. Men en prestation för mig är inte samma sak för dig, vi har olika intressen och har övat olika mycket på olika saker.

Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att en prestation aldrig ska jämföras mot någon annan än just den person som gjort prestationen. I dessa tider varje år, dvs runt första söndagen i mars, är jag alltid imponerad av Vasaloppsåkarna. En del imponerar på mig för att de åker så vansinnigt fort. För mig känns det inte relevant att de knappt göra andra saker än åker skidor, jag tycker fortfarande att det är imponerande att åka 9 mil på skidor på dryga 4 timmar. 1 mil på en halvtimme.

Jag är dessutom klart imponerad av alla förstagångsVasaloppsåkare, som biter ihop och tar sig fram de 9 milen. De som faktiskt får chansen att komma hela vägen till Mora och som inte stoppas på vägen för att de är för sent ute...

Men det är klart att det går diskuteras om det är en prestation för alla att åka Vasaloppet, det går diskutera om det är imponerande eller korkat. Det går ju att åka 9 mil skidor, om det nu är så vansinnigt kul att göra, var som helst och slippa köer och dåliga spår, men det ger ju inget diplom. Och då är det ju frågan; åker de Vasaloppet för att visa för sig själva att de klarar det eller åker de Vasaloppet för att få höra av alla andra att de är duktiga...