Jag tror på mig själv.

Det börjar dra ihop sig mot slutet på utbildningen. Jag har snart varit tjänstledig i 3 år och ibland längtar jag ut i arbete och ut på någon skola så jag skulle kunna anmäla mig frivilligt till vad som helst bara jag får vara i skolans värld. Nästa stund får jag en klump i magen och inser att sötebrödsdagarna med sovmorgon, lunch var jag vill och när jag vill, förmågan att rå om min egen tid och friheten med allt detta snart är slut. När klumpen infinner sig får jag nästan en känsla av att jag gått och blivit arbetsskygg. Vilket egentligen inte alls stämmer in på mig. Jag tror inte att människor i min närhet, som verkligen känner mig, skulle benämna mig som arbetsskygg.

I torsdags besökte jag och två klasskompisar vår kommande handledare för uppsatsskrivandet som snart ska till. När jag gick därifrån flög jag på moln. Jag har i över ett år bollat ett hundratal uppsatsämnen, men jag tror (observera att jag vill gardera mig) att jag vet vilken inriktning jag kommer ha på uppsatsen.

Jag har en tro på mig själv om att ro detta i land. Det kan irritera mig enormt att våra lärare på universitetet inte tycks tro det. De människor som har snickrat ihop kursen är inte de som håller i den, delat ansvar verkar ju betyda att ingen behöver ta ansvar. De som möter oss i kurserna i höst pratar om magsår, förstörd jul, matstörningar och andra problem. De har redan berättat att det ligger extra tider för oss att gå upp på. Att vi inte ska tappa bort oss själva i kampen med att hinna med deadline. Att vi inte ska räkna med att kunna plocka ut vår examen när kursen tar slut. Det känns sådär att ingen av de som jag ser som ansvariga tycks tro på projektet vi ska in i. Men som sagt, jag har en tro på mig själv.