Thoughts on Life - Doe Zantamata: Affirmation - Moving forward

Moving forward:

Höj blicken!
Se de röda blommorna!
Ge dig tid!

Idag, imorgon...
...och jag vet att jag inte är ensammen

Jobba gratiskampanj?

Häromdagen kändes det som om ett av mina inlägg blev missförstått. Jag känner inte att jag kan ta ställning för eller emot piraterna, det finns musik och film jag kan tänka mig ladda ned och det finns musik och film jag ABSOLUT vill köpa. Så, en gång för alla: jag tänker inte moralisera (och så var inte heller tanken häromdagen). Jag är en dubbelmoralkärring.

MEN... jag måste hålla med Håkan Lindgren i dagens DN i hans artikel "Man får vad man betalar för" då han skriver att dagens diskussioner kring journalistikens, musikens och filmens framtid på nätet liknar en "jobba gratiskampanj".

Jag håller med honom om att diskussionen borde handla om "hur den kommande generationen ska få betalt för sitt eget kreativa arbete om 10-20 år". Jag uppskattar kreativa verk och hoppas att kreatörer även i framtiden får lön för sin möda, något som jag skrivit om tidigare.

Humor.

Bild lånad av scanpix.
Skeppet som förknippas med the Pirate Bay var visst inte patenterat och det är väl i sin ordning då skaparna av the Pirate Bay tycker att upphovsmän ska dela med sig av sina alster till allmänheten utan att tjäna pengar på detta.


"Den som gräver en grop åt andra, ramlar ofta själv där i".

Läs mera här och här.

Jag tror på mig själv.

Det börjar dra ihop sig mot slutet på utbildningen. Jag har snart varit tjänstledig i 3 år och ibland längtar jag ut i arbete och ut på någon skola så jag skulle kunna anmäla mig frivilligt till vad som helst bara jag får vara i skolans värld. Nästa stund får jag en klump i magen och inser att sötebrödsdagarna med sovmorgon, lunch var jag vill och när jag vill, förmågan att rå om min egen tid och friheten med allt detta snart är slut. När klumpen infinner sig får jag nästan en känsla av att jag gått och blivit arbetsskygg. Vilket egentligen inte alls stämmer in på mig. Jag tror inte att människor i min närhet, som verkligen känner mig, skulle benämna mig som arbetsskygg.

I torsdags besökte jag och två klasskompisar vår kommande handledare för uppsatsskrivandet som snart ska till. När jag gick därifrån flög jag på moln. Jag har i över ett år bollat ett hundratal uppsatsämnen, men jag tror (observera att jag vill gardera mig) att jag vet vilken inriktning jag kommer ha på uppsatsen.

Jag har en tro på mig själv om att ro detta i land. Det kan irritera mig enormt att våra lärare på universitetet inte tycks tro det. De människor som har snickrat ihop kursen är inte de som håller i den, delat ansvar verkar ju betyda att ingen behöver ta ansvar. De som möter oss i kurserna i höst pratar om magsår, förstörd jul, matstörningar och andra problem. De har redan berättat att det ligger extra tider för oss att gå upp på. Att vi inte ska tappa bort oss själva i kampen med att hinna med deadline. Att vi inte ska räkna med att kunna plocka ut vår examen när kursen tar slut. Det känns sådär att ingen av de som jag ser som ansvariga tycks tro på projektet vi ska in i. Men som sagt, jag har en tro på mig själv.

Kloka ord

"Vi tänker sällan, vi sorterar mest."

Marianne Fredriksson

Bild från Swissmiss.

Bild från Tillingeskolan.

Möten på tåg.

Idag har jag tillbringat ganska exakt 8 timmar på tåg. Tåg innebär ofta möten med andra människor, så även denna gång.

Under första tågresan, 3 timmar möter jag en intressant kvinna som totalt öppnar sig för mig, både arbetsmässigt och privat. Hon är psykolog på arbetsförmedlingen med allt vad det innebär.

Under andra tågresan, efter 5 timmar på SU och en långpromenad vid Norra Mälarstrand tillsammans med en kär kurskamrat, möter jag en kvinna som också hon totalt öppnar sig privat och arbetsmässigt. Hon arbetar med ungefär samma inriktning som den första kvinnan. En privat arbetsförmedling för vuxna med olika funktionshinder.

Är det tillfälligheter som jag ska uppmärksamma?

Idag skulle vi lämna in ämnet till D-uppsatsen, jag kom inte på något bra då... lämnade in två väldigt flummiga och otillräckliga förslag och funderar på om jag inte fick mitt ämne under tågresorna. Det tangerar på sätt och vis min C-uppsats.

Konsekvensbeskrivning av diagnoser.

Ska tänka vidare på detta under helgen.

Klockan ringde 4.15. Snart framme vid resans geografiska mål. Blir nog en tidig kväll, en lång dag även imorgon.

Sverige-Danmark...

... på Råsunda ikväll... gick väl sådär ur en svensk supporters ögon?!

Flera än jag som saknar Allbäck?

Sårbarhet

Jag har faktiskt inte en aning vad jag vill med den här bloggen. Jag har lite skräck för internet, det kan jag villigt erkänna. Det har jag alltid haft, även om det kanske inte är något som ni tror. Jag fick mig en rejäl näsbränna när det kommer till internet och min personliga intigritet redan 1999. Vissa saker behöver jag lära mig den hårda vägen, och jag hade tur. Jag tänker på vad jag lämnar ut av mig själv i den här världen efter det.

Två av mina klasskompisar har råkat ut för rätt läskiga saker senaste tiden som varit internetbaserade. Det är inte rätt läskigt, det är faktiskt otroligt läskigt. Båda har gjort polisanmälningar, där poliserna tagit deras respektive ärende på väldigt stort allvar. Båda har fått sina identiter stulna. Den ena av mina klasskompisar kommer inte åt sitt msn-konto, någon annan har tagit över det och sitter och chattar med män i hennes namn, med hennes bild. Det ringer hos henne på nätterna, de som ringer vill prata vidare om det de pratade om på msn. De som ringer vet var hon bor. Allt finns på olika ställen via hennes msn, hon har lämnat ut sin adress i något mail, sitt telefonnummer i ett annat mail osv.
Min andra klasskompis har fått sin facebook och msn stulet. När hon försökte maila mig i fredags för hon var rejält uppskärrad satt någon och raderade mailet medan hon läste det. Hon hann inte läsa klart.

Ibland har jag känt att det är tråkigt att ha en otroligt vanligt namn, men när det kommer till internetvärlden inser jag styrkan med att ha ett vanligt namn. De kvinnor som har fått sina identiteter stulna på internet har båda så ovanliga namn att de är i princip ensamma med dem i hela denna värld. Jag vet i och för sig inte om jag kan påstå att de råkat ut för detta för att de har ovanliga namn.

Vad JUST DU än gör ute på internet, se till att skydda din identitet och se till att använda olika lösenord på alla ställen som vill ha lösenord. Då blir du mindre sårbar. Sårbara är vi alla i denna värld. Det måste du vara medveten om. Och då menar jag inte bara internetvärlden. Men sluta för guds skull inte leva.

Däckbytet...

... har äntligen blivit av.

Jag har haft de där sommardäcken i bagaget i säkert en månad och de har gnagt i mitt samvete. Dessutom är jag uppfostrad i någon anda av:
"det du kan göra själv, gör du själv"
så jag har förkastat alla tankar och idéer om att lämna in för däckbyte.

Jag lyckades låna ett fälgkors men domkraften har jag gått bet på, folk byter helt enkelt inte sina däck själva. De lämnar in och har bilens domkraft för punktering. Min egen domkraft för sådana ändamål känns inte relevant att använda för fyra däck i ett svep.

Hur som helst... nu har jag sett den där skylten varje dag i några veckor. Däckbyte 200 kr. Jag åkte dit. Nu är det gjort. Och de har däckhotell. Nu är däcken där. Någonstans känns det jätteskönt.
Jag måste inte göra allt jag kan, själv.
Försöker jag intala mig. I alla fall.

Jag antar att min bror säger att det är bra att jag lämnat in, de på däckverkstaden behöver ju också jobb. Medan min pappa tycker att jag slängt pengar i sjön.

Äp3Ma09

är mitt i genomförandet, jag ljög nyss i förra inlägget.

Vi var mest nyfikna på seminariet och inte alls så många som hade genomfört det. Det kom upp intressanta diskussioner iaf. Alla var dock överens kring att eleverna har svårt att kommunicera matematik och min personliga tolkning kring detta är:

Att många lärare är rädda för att kommunicera matematik för att de känner sig osäkra och inte förstår HUR viktigt det faktiskt är. Och om läraren inte kommunicerar matematik, var ska då eleven snappa upp det?!

Jag har en idé... kring matematik och kommunikation. Jag säger inte mer kring idén just nu. I min bakficka på jeansen ligger visitkortet till en läromedelsutgivare. Han bad mig maila för att boka upp ett möte. Jag har ju redan så få bollar i luften så...

James Bond igen...

... eller när skulle man annars ha användning för denna slips? Det är bara att konstatera att den personliga integriteten blir alltmer utsuddad. Det filmas överallt i dagens samhälle, för både privat och professionellt bruk. Storebror ser dig överallt... och du vet aldrig i vems händer just sekvensen där du blev smygfilmad kommer att hamna. Du måste alltså ständigt hålla dig i skinnet, överallt och hela tiden. Tänka dig för vad du säger. Det du säger kan med någons goda minne bli förvrängt och instoppad i en helt annan situation.

Kanske är jag paranoid. Men detta är vardagen för alla offentliga personer. Och dit hör ju jag när jag bloggar. Och dit hör jag även när jag undervisar. Och när jag skriver examinationer. Och dit hör jag ju faktiskt eftersom jag existerar på jorden. Dit hör vi allesamman.

Benjamin Franklin (1706-1790) ska ha sagt några bevingade ord som jag tycker passar in:

"Skriv i sand de orättfärdigheter du utsätts för -
mejsla i sten de välgärningar som vederfars dig".

Glöm inte att det du skriver i en blogg är som att rista i sten...

The things we never said

Vernissage ikväll igen. Nu var det Clara som bjöd in till en tankevärd utställning där hennes texter och bilder stod i fokus. Hennes teckningar, tillsammans med fåtal ord, skapar stort utrymme för min egna fantasi att tolka hennes budskap.

Det är egentligen inte förrän vi gått därifrån som jag tror att budskapet på riktigt bottnar i mig, det var nog ingen tillfällighet att ämnen som vänskap, svek, förtroende, besvikelse, tillit, längtan, kärlek, rädslor och drömmar kom upp.

Det var intressant att se vilka texter hon kunnat skapa utifrån den facebookgrupp hon bildade inför denna utställning.

Ja, utställningens namn är: The things we never said

Nyhetstest i Svd...

... kan du göra här.

När jag gjorde det så kom jag att tänka på att det är final i Melodifestivalen ikväll. En av frågorna handlar såklart om spektaklet. Låtskrivaren som efterfrågas fick jag chansen att växla några ord med när jag var i Skellefteå för en månad sen. Han var en mycket sympatisk man, måste jag säga.

Jag hade möjligheten att se spektaklet från en annan vinkel än jag gjort tidigare. Jag dansade bland annat med Lili och Susie, jag rökte bland annat med Christer Björkman och Markoolio och jag hängde vid vipbordet med de finaste av de finaste kakorna, Cookies n beans.

Oavsett vad jag tycker om Melodifestivalen och dagens alla deltävlingar så kan jag konstatera att "kändisfotograf" är ett av de sista yrken i världen jag skulle vilja ha. De kan liknas vid hyenor som gör allt för att få bilden med "scoop". De plåtade först och tittade först senare, på sin skärm på digitalkameran, vad de plåtat. De hjälpte "det kända folket" att "hitta varandra" för att få fina och talande bilder.

Något som slog mig denna annorlunda kväll var den kamratlighet som fanns mellan alla deltagarna. Ingen försökte stjäla showen för någon annan, alla lät alla få sin tid i rampljuset. Det fanns ingen "divafasoner" bland någon. Bara en härlig känsla av gemenskap och vänskap.
Något som dock kändes obehagligt var att skåda hur olika "uppbackningen" och "managmentet" kring artisterna såg ut. Utan att utelämna någon eller några kan jag säga att vissa såg till att inte förspilla någon tid för marknadsföring.

Jag bjuder er på en dansbild.

Dessa takläggare...

... verkar ha fått förstärkning.

Det har varit arbete på taket i så många veckor att jag har tappat räkningen, varje vardagmorgon vid halv sju dundrar det till på ställningen och uppför den går sex män. Jag har rätt bra koll på takarbetarna, vare sig jag vill eller inte, då ställningens "trappuppgång" är placerad precis mittemot mitt fönster.

Jag måste säga att takarbetarna har känts oeffektiva sista veckorna, men vad kan jag om byta tak?

Döm om min förvåning när jag vaknade imorse av skallrande ställning. På taket arbetas det med större aktivietet än på länge. Men det är inte de män som brukar vara här. Och dessa män talar inte svenska med varandra. Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på hur det kommer sig att de helt plötsligt kom. Flitiga är de dock.

Min mamma är vild...

... idag. Också.

Ibland funderar jag över hur jag kunnat bli som jag är, men det räcker med en snabb blick över den närmaste familjen och sen slutar funderingarna. Som nu.

Min mamma, som har lite halvt rädsla för datorer, har trots detta blocket.se som en av hennes största hobbyverksamheter. Hon hittar roliga resor och billiga saker till barnbarnet där. (Tack och lov att hon inte köper mera möbler till hennes och pappas hem...! ) ;-)

Det senaste är en resa t o r Östersund-Göteborg med show på Rondo där Jerry Williams ska avnjutas. Denna resa såg hon igår kväll, blev sugen och sov på saken. I morse mailade hon till sin tvillingsyster om resan, och vid lunch var det klappat och klart med ledigheter. Imorgonbitti går tåget.

Vi ses på söndag!

Är detta motsatsen till att tjäna?

Särskilt min ena bror gör allt han kan för att "tjäna" pengar. Det senaste jag kan komma på var när han köpte ett badmintonracket på rea. Han var grymt nöjd eftersom han köpte det på rean "tjänade" han hundratals kronor.

Har hittat en fantastiskt rolig blogg där detta inlägg fick mig att tänka på min bror och just hans uttryck. Är "blåst på pengar" motsatsen till "tjäna" måntro?