Vinkevink!

Jag lever. Lever bloggen? Jag vet inte riktigt, men ett litet livstecken kommer från oss... mig och bloggen.

Ikväll lyssnar jag på Oscar Danielsson. Jag blev presenterad för honom på en konsert på Mosebacke för några månader sen och tyckte så himla mycket om det. Grammis har han fått sedan dess. Och ikväll hörde jag den här på svt när första programmet Född 2010 var.

Internet. En 40-åring.

Jag läser ofta Elza Dunkels blogg, nätkulturer, som handlar om barns och ungdomars näkulturer, barns rättigheter, lärande och IT. Dagens inlägg var en krönika som återfanns i Computer Sweden.

Tänka sig att internet fyller 40 år. Det har jag inte alls tänkt på. För mig blev internet något som jag behärskade först under slutet av det förra århundradet (det kändes stort att skriva det där - förra århundradet). I drygt 10 år har internet varit en naturlig del i mitt liv, det är så lång tid som jag har haft tillgång till så kallat bredband.

Det känns ju märkligt att internet hade levt i 30 år redan, innan jag ens blev kompis med det. Men så var det. Och internet då och internet idag är ju inte samma sak, tekniken har utvecklats. Fort går det dessutom.

För drygt 10 år sen skrev jag mest mail (till folk som jag egenligen lika väl kunde ringa eller skriva "vanliga brev med penna" till - och det gjorde jag också). Första gången jag satt på en chatt var på Aftonbladets chatt och det var med skräckblandad förtjusning. Jag hade minsann lärt mig att det var FARLIGT att säga sitt riktiga namn och var man bodde, så jag skapade mig en "idiotsäker" identitet. Likaså gjorde de som man kommunicerade med på chatten eller det community man nu hittade. (Jag måste dela med mig om killen som jag lärt känna som Johan i Göteborg via ett community. På tågluff genom Europa möter jag och min kompis några killar, vi byter mailadresser och det visar sig när jag kommer hem att Jörgen från Kinna har samma mailadress som Johan i Göteborg... ).

Snart hittade jag så kallade communitys i form av vilda webben, stajlplejs (som senare skulle bli lunarstorm), spraydate, någon som hette något med väven och så vidare. På Lunarstorm skrev jag mitt första dagboksinlägg (vilket senare kom att bli blogg) i maj 2000 och sen dess har jag mellan varven skrivit små inlägg, mest för mig själv, vid datorn.

I dagsläget använder jag mig av min dator flera timmar om dagen. Jag läser pdf-filer, jag har - medan jag skrivit detta inlägg - skummat igenom en pdf-bok, jag skriver uppsatser och andra dokument, jag lägger in egna bilder, lyssnar på mp3, tittar på youtube, kommunicerar via olika chattprogram, läser andras bloggar, mailar till kända och okända, kollar vädret, tv-tablån, läser nyheter från alla möjliga håll och kanter, kommunicerar via webkameran och bara är. Vid min dator. Ständigt uppkopplad.

Grattis internet. Det blev ingen fluga som Ines Uuesmann så felaktigt blev citerad 1996. Det var rubriksättningen i Svenska Dagbladet som var: "Internet är en fluga som kanske blåser förbi" enligt Daniel Rydén.

ÄNTLIGEN!

Vissa saker för bara ångest med sig. Tur att jag skrev att jag undvek ordet aldrig i samband med bloggskrivande och inlämnande av uppgift. Det skulle nämligen inte varit ett endaste ord i denna blogg sen det inlägget i så fall.

Uppgiften är inmailad precis. I denna stund. 07.36 ska klockan stå på. Jag tänker flyga upp ur sängen samtidigt som Fuglesang flyger upp i rymden. Jag önskar honom en härlig resa.

Här slutar internet.

Ida, jag älskar ditt inlägg i din blogg och kan inte låta bli att inspireras.

Liksom dig Ida, borde jag också komma till sådana här sidor oftare.

Sårbarhet

Jag har faktiskt inte en aning vad jag vill med den här bloggen. Jag har lite skräck för internet, det kan jag villigt erkänna. Det har jag alltid haft, även om det kanske inte är något som ni tror. Jag fick mig en rejäl näsbränna när det kommer till internet och min personliga intigritet redan 1999. Vissa saker behöver jag lära mig den hårda vägen, och jag hade tur. Jag tänker på vad jag lämnar ut av mig själv i den här världen efter det.

Två av mina klasskompisar har råkat ut för rätt läskiga saker senaste tiden som varit internetbaserade. Det är inte rätt läskigt, det är faktiskt otroligt läskigt. Båda har gjort polisanmälningar, där poliserna tagit deras respektive ärende på väldigt stort allvar. Båda har fått sina identiter stulna. Den ena av mina klasskompisar kommer inte åt sitt msn-konto, någon annan har tagit över det och sitter och chattar med män i hennes namn, med hennes bild. Det ringer hos henne på nätterna, de som ringer vill prata vidare om det de pratade om på msn. De som ringer vet var hon bor. Allt finns på olika ställen via hennes msn, hon har lämnat ut sin adress i något mail, sitt telefonnummer i ett annat mail osv.
Min andra klasskompis har fått sin facebook och msn stulet. När hon försökte maila mig i fredags för hon var rejält uppskärrad satt någon och raderade mailet medan hon läste det. Hon hann inte läsa klart.

Ibland har jag känt att det är tråkigt att ha en otroligt vanligt namn, men när det kommer till internetvärlden inser jag styrkan med att ha ett vanligt namn. De kvinnor som har fått sina identiteter stulna på internet har båda så ovanliga namn att de är i princip ensamma med dem i hela denna värld. Jag vet i och för sig inte om jag kan påstå att de råkat ut för detta för att de har ovanliga namn.

Vad JUST DU än gör ute på internet, se till att skydda din identitet och se till att använda olika lösenord på alla ställen som vill ha lösenord. Då blir du mindre sårbar. Sårbara är vi alla i denna värld. Det måste du vara medveten om. Och då menar jag inte bara internetvärlden. Men sluta för guds skull inte leva.

James Bond igen...

... eller när skulle man annars ha användning för denna slips? Det är bara att konstatera att den personliga integriteten blir alltmer utsuddad. Det filmas överallt i dagens samhälle, för både privat och professionellt bruk. Storebror ser dig överallt... och du vet aldrig i vems händer just sekvensen där du blev smygfilmad kommer att hamna. Du måste alltså ständigt hålla dig i skinnet, överallt och hela tiden. Tänka dig för vad du säger. Det du säger kan med någons goda minne bli förvrängt och instoppad i en helt annan situation.

Kanske är jag paranoid. Men detta är vardagen för alla offentliga personer. Och dit hör ju jag när jag bloggar. Och dit hör jag även när jag undervisar. Och när jag skriver examinationer. Och dit hör jag ju faktiskt eftersom jag existerar på jorden. Dit hör vi allesamman.

Benjamin Franklin (1706-1790) ska ha sagt några bevingade ord som jag tycker passar in:

"Skriv i sand de orättfärdigheter du utsätts för -
mejsla i sten de välgärningar som vederfars dig".

Glöm inte att det du skriver i en blogg är som att rista i sten...

Blogga i mörkret...

... skulle passa mig utmärkt som är nattuggla.

Här har jag hittat ett intressant tangentbord som jag skulle kunna använda i vilken miljö som helst. Inget jag har behov av i dagsläget, men klart fiffigt. :-)

Ska jag, så ska jag väl göra det ordentligt?!

Jag är egentligen ingen ny bloggerska, men jag har inte bloggat i det offentliga ljuset så ofta.

Om jag nu ska blogga offentligt så ska jag väl ändå synas, tack Witchbitch för tipset.
Vill du också få tips om hur Du får flera läsare till din blogg? Tryck HÄR.