Bara två uppsatser kvar...

... innan det är examen.

Fick, efter mycket ångest och kramp till en uppsats att lämna in idag.
Skön känsla, men det är bara fortsätta.
Finns ingen tid för reflektion eller vila nu.

Jag tror på mig själv.

Det börjar dra ihop sig mot slutet på utbildningen. Jag har snart varit tjänstledig i 3 år och ibland längtar jag ut i arbete och ut på någon skola så jag skulle kunna anmäla mig frivilligt till vad som helst bara jag får vara i skolans värld. Nästa stund får jag en klump i magen och inser att sötebrödsdagarna med sovmorgon, lunch var jag vill och när jag vill, förmågan att rå om min egen tid och friheten med allt detta snart är slut. När klumpen infinner sig får jag nästan en känsla av att jag gått och blivit arbetsskygg. Vilket egentligen inte alls stämmer in på mig. Jag tror inte att människor i min närhet, som verkligen känner mig, skulle benämna mig som arbetsskygg.

I torsdags besökte jag och två klasskompisar vår kommande handledare för uppsatsskrivandet som snart ska till. När jag gick därifrån flög jag på moln. Jag har i över ett år bollat ett hundratal uppsatsämnen, men jag tror (observera att jag vill gardera mig) att jag vet vilken inriktning jag kommer ha på uppsatsen.

Jag har en tro på mig själv om att ro detta i land. Det kan irritera mig enormt att våra lärare på universitetet inte tycks tro det. De människor som har snickrat ihop kursen är inte de som håller i den, delat ansvar verkar ju betyda att ingen behöver ta ansvar. De som möter oss i kurserna i höst pratar om magsår, förstörd jul, matstörningar och andra problem. De har redan berättat att det ligger extra tider för oss att gå upp på. Att vi inte ska tappa bort oss själva i kampen med att hinna med deadline. Att vi inte ska räkna med att kunna plocka ut vår examen när kursen tar slut. Det känns sådär att ingen av de som jag ser som ansvariga tycks tro på projektet vi ska in i. Men som sagt, jag har en tro på mig själv.

Möten på tåg.

Idag har jag tillbringat ganska exakt 8 timmar på tåg. Tåg innebär ofta möten med andra människor, så även denna gång.

Under första tågresan, 3 timmar möter jag en intressant kvinna som totalt öppnar sig för mig, både arbetsmässigt och privat. Hon är psykolog på arbetsförmedlingen med allt vad det innebär.

Under andra tågresan, efter 5 timmar på SU och en långpromenad vid Norra Mälarstrand tillsammans med en kär kurskamrat, möter jag en kvinna som också hon totalt öppnar sig privat och arbetsmässigt. Hon arbetar med ungefär samma inriktning som den första kvinnan. En privat arbetsförmedling för vuxna med olika funktionshinder.

Är det tillfälligheter som jag ska uppmärksamma?

Idag skulle vi lämna in ämnet till D-uppsatsen, jag kom inte på något bra då... lämnade in två väldigt flummiga och otillräckliga förslag och funderar på om jag inte fick mitt ämne under tågresorna. Det tangerar på sätt och vis min C-uppsats.

Konsekvensbeskrivning av diagnoser.

Ska tänka vidare på detta under helgen.

Klockan ringde 4.15. Snart framme vid resans geografiska mål. Blir nog en tidig kväll, en lång dag även imorgon.

Sommarlov...

... äntligen!

I två dagar kan jag njuta av att inte ha pluggångest...!

Jag fick godkänt på uppsatsen jag lämnade in inatt. :-)

ÄNTLIGEN!

Vissa saker för bara ångest med sig. Tur att jag skrev att jag undvek ordet aldrig i samband med bloggskrivande och inlämnande av uppgift. Det skulle nämligen inte varit ett endaste ord i denna blogg sen det inlägget i så fall.

Uppgiften är inmailad precis. I denna stund. 07.36 ska klockan stå på. Jag tänker flyga upp ur sängen samtidigt som Fuglesang flyger upp i rymden. Jag önskar honom en härlig resa.

Regnet smattrar...

... på plåttaket utanför och jag sitter och inväntar examinationsfén som jag tror snart ska dyka in här och se till att det kommer att rassla ned bokstäver på worddokumentet.

Trots att det är otroligt intressant så är det så trögt att få ned allt på papper. När det ska kopplas till den vetenskapliga texten och alla dokument som styr över oss som arbetar med barn och ungdomar i skolan.

Jag sitter med olika bedömningsmatriser framför mig och ska analysera om någon annan varit bättre att använda än den jag faktiskt använde på min fältstudie. Förhoppningsvis kommer fén snart... hon behövs här nu.

Alkohol i barnböcker...

... är tabu.

Vid gårdagens middag berättade Anki om hennes C-uppsats. Hon har analyserat barnböcker utgivna 2007 och sett över hur festliga tillfällen presenteras i barnlitteraturen.

I en av barnböckerna beskrivs en kräftskiva där det finns 12 vuxna vid festen, på bordet finns två vinglas. Det är intressant hur tabubelagt ämnet är. Att vuxna dricker nubbe till kräftskivan är ju inget det hymlas om i andra sammamhang, men just i litteraturen ska barnen skonas. Alkoholen nämns inte i texten och på bilden finns som sagt två vinglas. Hur många vuxna känner just du som bara dricker hallonsaft och kaffe på kräftskivan? Det normala är tydligen att 17% av de vuxna dricker någon alkoholhaltig dryck... Om de nu överhuvudtaget är på fest.

I barnintervjuer i ämnet nämner alla barn att de vet att vuxna dricker alkohol vid kräftskivor och andra festligheter. Hur kommer det sig att det är så tabubelagt när vi kommer till barnkulturen och främst barnlitteraturen? Det är viktigt i sammanhanget att poängtera att det är inte alkoholmissbruk hon undersökt, utan förekomsten av alkohol. Jag ser framemot att få läsa hennes uppsats, särskilt för att se hur hon kopplat det till Foucault.

Betygshets..

... har aldrig varit min grej. Men jag kan inte förneka att jag blir glad och stolt när jag faktiskt har presterat och dessutom får det där lilla extra betyget.

Ja, det blev ett bra betyg på förra delkursen. :-)

B för er som förstår er på nya betygssystemet.

Sitter på Kungliga biblioteket efter en heldag med föreläsningar. Nu står Anki och väntar... vi ska ut och dricka ett glas vin i vårsolen. Hon drog hit mig, hon har pluggat här idag.

Det är mycket nu...

... men senaste examinationen är äntligen inlämnad!

Ligger i sängen och surfar och förbannar mig själv över att jag aldrig köper ett laptopstöd, det är över ett halvår sen jag läste om det första gången. Här är ett till... kanske blir det detta stöd. Jag skulle behöva ett!

Om att aldrig säga aldrig.

Jag brukar passa mig för att använda ordet aldrig, vilket jag inte ska nu heller, men det känns som om det kommer ta lång tid innan jag ger mig på att blogga med bilder igen. ;-)

Dessutom har jag struntat i deadlinen för examinationen. Skäms på mig. Jag är omotiverad för den här uppgiften, dumt. Det är nog ingen fara på taket, jag lämnar in när jag känner mig redo.

Nu ska jag fokusera på examinationen och inte skriva ett enda inlägg förrän den är inlämnad. Observera att jag inte skriver aldrig... ;-)

energin...

... känns som bortblåst.

Märkligt egentligen, eller så inte...

Det är väl helt enkelt så att jag får ångest när det jag skriver måste hålla sig inom vissa ramar och innehålla vissa begrepp. Jag känner inte friheten att bara låta orden flöda. Jag har fått samma kritik på allt jag skrivit hittills inom utbildningen, att min diskussion håller måttet men att jag måste styrka mina åsikter med vetenskaplig forskning, alltså håller inte diskussionen egentligen. Men jag har ialla fall glidit igenom på godkändnivå.

Imorgon kl 16 ska examinationen lämnas in, det är 1000 sidor som ska behandlas på 5 sidor text. Flera verkar redan ha lämnat in, en i gruppen har presterat en referenslista som får mig att gapa... jesus christ superstar...!!!

Min första spontana tanke är: Jag blir trött. Överambitiösa studenter ger mig gåshud. Vad vet de om livet? är min andra spontana tanke... men så tänker jag en gång till, vi har bara olika sätt att bekräfta oss själva på. Hon identifierar sig som en duktig och engagerad elev och behöver kanske lyckas i sina studier för att känna sig nöjd med sig själv. Jag har svårt att se mig själv i den rollen. Jag är också duktig, engagerad och ambitiös, men jag försöker att leva också. Inte låta examinationerna styra livet. Livet är det som pågår hela tiden, det väntar inte till utbildningen är klar.

Och jag är inte mer naiv än att jag inser att jag retar gallfeber på de andra för att jag har en väldigt laid back inställning till examinationer.