Internet. En 40-åring.

Jag läser ofta Elza Dunkels blogg, nätkulturer, som handlar om barns och ungdomars näkulturer, barns rättigheter, lärande och IT. Dagens inlägg var en krönika som återfanns i Computer Sweden.

Tänka sig att internet fyller 40 år. Det har jag inte alls tänkt på. För mig blev internet något som jag behärskade först under slutet av det förra århundradet (det kändes stort att skriva det där - förra århundradet). I drygt 10 år har internet varit en naturlig del i mitt liv, det är så lång tid som jag har haft tillgång till så kallat bredband.

Det känns ju märkligt att internet hade levt i 30 år redan, innan jag ens blev kompis med det. Men så var det. Och internet då och internet idag är ju inte samma sak, tekniken har utvecklats. Fort går det dessutom.

För drygt 10 år sen skrev jag mest mail (till folk som jag egenligen lika väl kunde ringa eller skriva "vanliga brev med penna" till - och det gjorde jag också). Första gången jag satt på en chatt var på Aftonbladets chatt och det var med skräckblandad förtjusning. Jag hade minsann lärt mig att det var FARLIGT att säga sitt riktiga namn och var man bodde, så jag skapade mig en "idiotsäker" identitet. Likaså gjorde de som man kommunicerade med på chatten eller det community man nu hittade. (Jag måste dela med mig om killen som jag lärt känna som Johan i Göteborg via ett community. På tågluff genom Europa möter jag och min kompis några killar, vi byter mailadresser och det visar sig när jag kommer hem att Jörgen från Kinna har samma mailadress som Johan i Göteborg... ).

Snart hittade jag så kallade communitys i form av vilda webben, stajlplejs (som senare skulle bli lunarstorm), spraydate, någon som hette något med väven och så vidare. På Lunarstorm skrev jag mitt första dagboksinlägg (vilket senare kom att bli blogg) i maj 2000 och sen dess har jag mellan varven skrivit små inlägg, mest för mig själv, vid datorn.

I dagsläget använder jag mig av min dator flera timmar om dagen. Jag läser pdf-filer, jag har - medan jag skrivit detta inlägg - skummat igenom en pdf-bok, jag skriver uppsatser och andra dokument, jag lägger in egna bilder, lyssnar på mp3, tittar på youtube, kommunicerar via olika chattprogram, läser andras bloggar, mailar till kända och okända, kollar vädret, tv-tablån, läser nyheter från alla möjliga håll och kanter, kommunicerar via webkameran och bara är. Vid min dator. Ständigt uppkopplad.

Grattis internet. Det blev ingen fluga som Ines Uuesmann så felaktigt blev citerad 1996. Det var rubriksättningen i Svenska Dagbladet som var: "Internet är en fluga som kanske blåser förbi" enligt Daniel Rydén.

På vårt lilla torg...

... finns en liten fiskbod. Den har alltid varit stängd när jag gått förbi tidigare, men inte igår. Igår köpte jag deras fiskgratäng och jag säger bara ett ord: WOW! Nu har jag memorerat öppettiderna och boden kommer garanterat få besök igen.

Saknaden...

efter MIN dator är stor.

Löjligt egentligen, men det är något visst med MIN dator... där jag lägger över precis de filer jag känner för, utan att fundera över vem som kan hitta dem. Lite naivt, jag vet. Kanske inte vem som helst, men endock någon kan ju hacka sig in i MIN dator.

Jag längtar mest av allt efter ett en dator med ljudkort. Och det har MIN dator.

Företagsamma grannar...

... har gått in i tvättstugan under min tvätt-tid och tagit ur min tvätt ur maskinen. Företagsamt måste det ju klassas som. Jag blev så häpen så jag kom mig inte ens för att säga något när grannfrun med man kom inspringandes i tvättstugan och fyllde på med mera tvättmedel i maskinen medan jag stod där och gapade.

I ren protest hängde jag min tvätt i båda torkrummen. Ibland roas jag av mig själv. Anarkist i tvättstugan.

Här slutar internet.

Ida, jag älskar ditt inlägg i din blogg och kan inte låta bli att inspireras.

Liksom dig Ida, borde jag också komma till sådana här sidor oftare.

Kappsäcksboendet...

... har varat i stor eller större utsträckning sen februari 2007 och nu börjar jag bli riktigt, riktigt less. Det finns så mycket saker som jag vet att jag har som jag saknar. Dumt. Och ännu dummare att köpa nytt. Så det är bara att bita ihop och se fram emot dagen när jag kommer packa upp allt igen. :-)

Känslan du lämnar...

... varje gång vi lägger på telefonen är osäkerhet hos mig. Jag känner mig förvirrad och undrar om du överhuvudtaget hade ett budskap. Jag känner på mig att du återigen missade mitt budskap.
Jag längtar till den dagen jag inte är beroende av dig längre.

Om att hyra en lägenhet i andra hand.